Nio år sen

Idag, precis nu på klockslaget 12.58 för nio år sen, fick vår lilla Emil se dagsljus för första gången  ♥

Idag ska vi fira det med fika, tårta, ballonger och serpentiner…och så en massa presenter förstås

Granjävil

Det var nog inte meningen att vi skulle ha en gran. Först tappar vi bort plastgranen, så vi måste hasta iväg så där dan innan julafton och köpa en ny, och idag när vi hade varit till gammelfarmor en sväng så hade granj****n vält, vickat, ramlat. Den låg ner, fint lutad med toppen över armstödet på soffan, och eftersom det var en riktig gran det här så behöver ju en sån lite vatten för att må bra, och när granen vickar (eller blir vält…det finns en starkt misstänkt förövare) så vickar även julgransfoten, med vattnet i, och har man då julklappar under granen, vilket vi brukar ha på julafton, så blir dom väldigt blöta…Inte bra. Som om man inte hade annat att göra på julafton än att försöka räta upp en gran, rätta till ”klädseln” och hänga tillbaka sånt som hade ramlat ur, torka upp en massa vatten, dammsuga en jädrans massa granbarr och slå in julklappar igen som var dränkta.

Trodde inte det var sant när vi möttes av denna syn…

Grållan är starkt misstänkt skyldig till dådet…Ni ser väl så oberörd hon försöker vara…

Till sist fick vi den upprätt, och många fler julklappar kunde läggas under granen och bara vänta på att tomten skulle komma…

Nu laddar vi för en ny dag imorgon, som är Emils födelsedag. Hela nio år blir vår lilla prins.

Hoppas ni haft en härlig julafton. Det har jag, trots den lilla ”olyckshändelsen”

Vem har snott våran gran?!

Hur kan man tappa bort en gran? Jag vet att man kan, men jag har fortfarande inte kommit på hur.

Ungarna har tjatat om att dom vill ha ”riktig gran” i år, men varken mamman eller pappan har orkat engagera sig tillräckligt för att åka och köpa en, så det fick bli plast i år…igen. Efter min promenad i morse (eller, igår morse är det ju nu) så dök jag in i garderoben där vi alltid brukar ha den stora kartongen med granen i, och efter en hel del rivande och slitande och letande (jo, det är så mycket grejor i den garderoben så man måste leta efter en stor kartong, den syns inte för det är så mycket skit i vägen) så lyckades jag skymta den. Glad i hågen bånglade jag fram den, och hann tänka ”hmm, vad lätt den var”, och när jag öppnar den så var den…TOM!!! Jaha…var tusan är granen?! Jag stod som ett fån och tittade in i garderoben för att se om jag kunde skymta några grankvistar därinne och sen ner i kartongen igen bara för att konstatera att den fortfarande var tom. Råkade den hamna i ”lekrummet” efter förra julen? (Ja, ni vet, det där rummet som en gång har varit ett lekrum, som vi skulle städa här för nåt tag sen…fortfarande inte städat…). In i lekrummet och röjde runt där i röran…Men hur svårt kan det va och hitta en gran? Nog för att det är stökigt men en gran borde man ju se…Näe, ingen gran där heller…Förrådet! Måste vara i förrådet då…ut till förrådet (i jacka och långkallingar ), öppnade dörren och tvärstannade…och jag kunde inte annat än skratta…Det var grejor från golv till tak, från ena väggen till den andra (Familjen Kaos…), men det fanns en liten bit golv att stå på precis innanför dörren så jag ställde mig där på tå och sträckte mig som en struts för att försöka se nånting över alla grejor, men inte, det var bara att ge upp. Granen var borta! Kan ge mig tusan på att nån har snott den…men vem f-n vill sno en plastgran? Ungefär lika osannolikt som att man kan tappa bort en gran.

När jag helt enkelt bara kunde konstatera att granen var borta, så gick jag upp och väckte Jens brutalt och talade om att vi hade ett ”litet” problem…Vi hade tappat bort granen…dagen före julafton…När jag sa att jag trodde den var ute i förrådet så hann jag inte avsluta meningen så informerade han mig om att i förrådet kommer man inte in…Jo, jag hade märkt det. Eftersom det tidsmässigt förmodligen skulle ta ungefär lika lång tid att riva ut allt i förrådet och leta efter granen, som att sätta sig i bilen och åka till Gävle för att köpa en gran, så kändes det mindre jobbigt att åka och köpa en gran. Sagt och gjort, så blev det. Så nu har vi en fin, riktig gran, som luktar gran och barrar. Det var ju tur att jag inte började leta efter granen klockan fyra på eftermiddan…Då hade det varit helt befogat att få bli lite småstressad.

Förresten, Mimmi är starkt misstänkt för att ha snott våran gran…Hon är nämligen den som har tjatat mest om att vi ska ha en riktig gran…och nu fick hon det…hmmm…

GOD JUL PÅ ER, hoppas ni har fått ordning på julstöket och inte behövt stressa alltför mycket. Ha en riktigt härlig julafton! Det ska jag med alla mina nära  ♥

Ett erkännande

Mamman:

- Men varför drar du inte upp bobben på altanen? Bara lämnar den där mitt på uppfarten!

Sonen:

- Jag är slö!

………………………………………………..Ja, jo, jag har väl förstått det……….

Nej, jag är inte!

Nej, jag är inte stroppig. Nej, jag är inte stram. Nej, jag är inte högfärdig. Nej, jag är inte snål (jo, lite kanske…ibland). Nej, jag är inte elak. Nej, jag är inte…

Jag har bara haft beslutsångest, och när jag väl bestämde mig så var det slut…Ja, julkort förstås. Tänkte först att jag inte skulle skicka några julkort i år, men så när dom första började ramla in här, ja då kom det dåliga samvetet smygandes. Hade lite grann tänkt att jag kan ju faktiskt önska alla god jul osv här ute i cyberrymden…men när första julkortet kom slog det mig att alla är ju inte här ute och svävar…gammelfarmor t.ex. Då kom beslutsångesten. Hur skulle jag göra? Den största anledningen till att jag från början bestämde mig för att inte skicka var att jag försökte minska på stressmomenten så här i december, en sak mindre att orka klämma in nånstans. Men, istället blev det lite motsatt effekt. Så, till slut bestämde jag mig för att jag skickar väl ändå då, det är ju egentligen ganska så snart gjort, bara man får tummen ur så att säga. Sagt och gjort, var ner till affären i lördags och skulle köpa ett gäng…och så var det SLUT!!! Det är tydligen så att ALLA andra verkligen är ute i tid med sina julkort. Jahapp, det var det. Då får det vara. Då får det bli en hälsning här ute, till alla jag känner och inte känner:

EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT ORDENTLIGT GOTT NYTT ÅR!!!!!!!

Önskar hela familjen Sundbom  ♥

Våran egen lilla tomtenisse…

 ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Olämpliga föräldrar

I lördagskväll satt vi alla fyra och tittade på TV. Eftersom det inte fanns något speciellt bra att titta på så hamnade vi på Animal Planet där dom visade Oklippt och otämjt, och för er som inte har sett det nån gång kan jag tala om att det är ett program där dom visar otäcka olyckor med både människor och djur inblandade. Den/dom som sätter ihop dom här programmen har en förmåga att visa samma klipp om och om och om och om och om igen…och är det något som ser ut att göra riktigt ont så gör det nästan ont i en själv…om och om och om och om och om igen. Den här gången handlade det om en tjej som jobbade som fotomodell men som också var cowgirl…alltså, hon försökte hålla sig kvar så länge som möjligt på en sjövild tjur. Eftersom det var det program det var så blev hon ju naturligtvis avslängd, och fastnade med handen så hon kom inte loss utan hängde och slängde som en liten vante när tjuren hoppade och studsade och stångades hit och dit. Till sist slängde tjuren huvudet åt sidan och knockade tjejen i ansiktet med ena hornet, och av smällen kom hon loss med handen och landade på backen. Hon var förvånansvärt snabb upp på fötterna och sprang/haltade/linkade så gott hon kunde ut från arenan. Hon var rejält blåslagen och hade väl brutit mer än ett ben i kroppen, men i slutändan gick det bra. Men något fel i huvudet måste hon ha fått, för hon fortsatte att vara cowgirl sen…Varför? Kan ju inte vara rädd om livet…

Hur som helst så ska jag komma till poängen i det här inlägget. När vi satt där och tittade och åmade oss för det gjorde så ont i oss, så säger Emil till slut, med händerna för ögonen:

- Neeej, varför visar dom såna här program för barn??!!!!

Ooops, kanske måste skylla på mamman och pappan i det här fallet   

Me like snow

ÄNTLIGEN!!! Så har den vita mattan landat på marken! Så mycket trevligare och mysigare det blir…om man slipper åka ut på vägarna förstås, då är det mindre roligt. Men det behöver inte jag, så därför tycker jag det bara är så himla mysigt när snön vräker ner. Och det är så mycket trevligare att gå till jobbet när det snöar, än när det regnar. Tycker inte om regn. USCH! Men nu är det inte regn som ramlar ner från himlen, nu är det SNÖ SNÖ SNÖ   JIPPIE!!

                            

Ett år…

…har gått i denna orättvisa värld. Idag tänder jag ett ljus och tänker om möjligt ännu mer på er som har det jobbigt idag. Jag känner sorg, vad ska inte ni känna då?

Tomten kan komma!

Åtta timmar senare och väldigt mycket lättare i plånboken, äntligen färdig med julklapps- och presentinköpen. Nu så kan tomten komma och ungarna kan få fylla år! Sköööööönt!!!

Har inhandlat lite piff till Emils nyrustade rum också, kommer kanske nån bild sen. Det ska införskaffas mer dit, men nu åker spenderarbyxorna av tills efter jul i alla fall. Måste ju ha lite slantar kvar till mat också

I morgon blir det röjning i ”lekrummet” (en gång lekrum, alltid lekrum…fast nu är det mera ett soprum, eller nåt), så det är fritt fram sen och börja flytta in grejor där som måste undan innan den stora RUSTEN tar fart…i mars…Jomen, man måste börja i tid när det är så fullt i lekrummet så det nästan ramlar ut grejor när man öppnar dörren. Skulle kunna ta ett kort och lägga ut här för att visa så j*****t det ser ut…men så roligt ska vi inte ha…nej nej nej, vissa saker ska man helt enkelt behålla inom husets väggar…jopp, så är det.

Nu ska jag sjunka ner i soffan med en skål popcorn och bara myyyyyysa…innan jag somnar.

Pojken…

…blev utan mat igår…inga tårar vid sänggående och somnade utan problem. Jag förväntade mig klagan och illamående imorse, men inte det heller. Fast han hade sagt åt pappan att han hade varit hungrig imorse…

Ikväll hade vi middagsfrid…det serverades fisk och pojken åt utan några sura miner, och för att verkligen visa att han hade ätit upp allting stack han tallriken under näsan på mig och sa ”Titta mamma!”…Skönt, då slipper jag dras med dåligt samvete ikväll också…det räcker med stressmagen jag har idag…inga fler otäcka känslor och krämpor i kroppen nu tack. Haft en eländig dag…

Men mitt i denna helvetesdag jag haft, slog det mig att det finns faktiskt en bra sak som har hänt idag. När jag var på väg hem från jobbet så tänkte jag att ikväll ska jag tända ljus och dricka en kopp kaffe (jo jag vet, chockerande va?!) och ta en bit mörk choklad med mintsmak och se om jag får någon energi och glädje i kroppen, annars fortsätter jag mitt tända-ljus-mysande och försöker glömma allt annat. När jag tänkte tanken hade jag exakt samma känsla i kroppen som jag så många gånger förr har haft, att jag ska trösta mig med nåt…men den stora skillnaden den här gången var att den självklara trösten inte längre var popcorn, utan helt spontant och inte en tanke på popcorn så var kaffe och mörk choklad det första som dök upp i min hjärna. Det går framåt, mitt nya liv…jodå, jag håller i mitt nya liv och har gjort så sen den sista augusti. Jag går ut på mina promenader varje vardagmorgon, innan frukost och jobb. Upp klockan fem, på med träningskläder och en keps och så ut bara, sen har jag på sista tiden lagt till tio minuters stretching när jag kommer hem också. Maten är fortfarande GI, fast nu har jag tagit mig förbi fas ett och fas två och är i den sista fasen, där jag ska försöka hitta rätt för att hålla vikten och fortsätta leva så. Om jag har gått ner i vikt? He he….jopp, ca sju kilo lättare och ca tolv centimeter mindre i midjan. Handtagen på ryggen är nästan obefintlig (nästan) och jag upptäckte för ett par veckor sen att tamejtusan, jag började skymta en midja. Mitt mål var att bli av med sex kilo, så jag nådde mitt mål för några veckor sen och så har det blivit nåt kilo till efter det. Det roliga i det hela är att min tanke från början med åtminstone GI-maten var att bli av med några kilo, och promenaderna var en kombination av det och av att försöka komma nån vart med mina krämpor i kroppen. Efter jag hade hållt igång några veckor så började jag känna mig så pigg, jag märkte att energin flödade och en del av mina krämpor var nästan som bortblåst, dök upp ibland när jag fuskade med mathållningen. Jag började inse att ändringen av mina matvanor gjorde att jag mådde bättre i kroppen, och helt plötsligt var det inte lika viktigt med kilona, det blev liksom en bonus när vågen började ticka neråt. Det här är första gången jag känner att jag skulle kunna leva såhär, med den här mathållningen, utan att det blir för jobbigt, så jag hoppas verkligen att jag fortsätter att vara envis så att mitt beteende verkligen ändrar sig, och att det nya rotar sig och blir till mitt naturliga beteende. Jag är stolt och nöjd över mig själv, och skäms inte för att säga det högt. Det är en enorm prestation av mig att komma så här långt, och då tänker jag inte bara på vikten, utan mitt beteende. Jag har kommit en bit på väg, men har långt kvar och vet nu att det finns vissa saker jag måste ändra på i mitt liv för att kunna nå ända fram…men allt går inte att ändra på över en natt…en bit i taget, och så småningom är det dags för den stora förändringen. Men det tänker jag inte säga högt vad det är, bara några få som kanske efter lite funderande vet vad jag syftar på. Men håller jag fortfarande på med min blogg då när den stora förändringen sker, så kommer jag garanterat att nämna den här.

Hur som helst så har energin försvunnit in i höst/vinter (?) mörkret och verkar inte vilja komma tillbaka förrän den där lampan på himlen börjar lysa igen, och den vita mattan läggs ut på marken så det blir lite ljusare. Stressen har landat i kroppen (som vanligt den här tiden på året) och jag vill bara åka bort bort bort…Behöver ljus…så jag gör ett tappert försök med stearinljus ikväll…fniss…Ja ja, det blir bättre, och jag har inga planer på att kasta bort det jag har kämpat med hela hösten (eller sen förra hösten egentligen).

Hmm, vad hände med det här inlägget…skulle bara skriva en kortis om hur det gick med Emil igår och så spårade det ur fullständigt…

KRAAAAM på er!!