Skynda skynda…

…vet jag mycket väl vad det är, men är hemskt dålig på att få ett bra resultat av mitt skyndande.

Idag har jag vart o hälsat på vårat systerföretag i Åkers Styckebruk, och vi hade bestämt att vi skulle försöka komma iväg halvåtta i morse, och faktiskt så höll vi tiden, trots att jag var inblandad. Det blev inte den värsta stressen hemma innan heller, men det är klart att ingenting fick ju gå fel, för DÅ hade det blivit riktigt körigt. Vi skulle vara där till klockan tio, och eftersom jag hade vart dit några gånger tidigare så visste jag att det brukar ta lite drygt två timmar, så då hade vi ju gooott om tid…OM inte jag hade kört vill säga. När ramlade vi in? Jo, halvelva! Startade i god tid var det ja. Insåg så här i efterhand att jag hade inte tagit med i beräkningarna att det först och främst var JAG som körde (=tant bakom ratten), att alla lastbilar i Sverige åker den vägen, att det kanske kunde vara lite halt (det är ju faktiskt vinter!) och att man kan faktiskt köra mer än ett varv i rondeller. Kan tillägga också att om man är van att köra automat, kan det bli väääldigt fel när man helt plötsligt får köra bil med manuell växel. Hur mycket man än vill skynda sig så går det inte alltid, det är bara att gilla läget.

                                 

Det här med att skynda sig har inte förts över på sonen. Fick rapport när jag kom hem om att Mimmi o Emil hade nästan kommit försent till skolan i morse. Fem minuter innan skolan började knatade dom iväg, och kom bara ut på vägen så ringde Mimmi till pappan och gnällde över att Emil sölade. Mimmi blev tillsagd att gå före så åtminstone inte hon kom försent, och när pappan pratade med Emil och talade om att han måste rappa på för att inte komma försent fick han till svar; ”Meeen jag har ju så kooortaaa ben!”

Dom kom i tid, till skillnad från mig, så lärdomen av det är att man inte tjänar på att skynda sig.            

   

Kramen